Psykologen svarar - Måste jag förlåta för att kunna gå vidare?

Ni kanske kommer ihåg att jag varje vecka svarar på frågor om psykologi i Bonnier News tidningar? Och att en del av texterna publiceras här också, i ett försök att sprida verktyg för att stärka välmåendet till så många som möjligt? Den här veckan handlar frågan om förlåtelse.

För några år sedan fick jag ny chef som använde sig av härskartekniker och skapade en hemsk arbetsmiljö. Jag har uppmuntrats att förlåta chefen men jag kan inte se varför jag ska göra det för jag har redan släppt det som hände. Så min fundering är - måste man förlåta? Finns det inte händelser som är oförlåtliga, men som man ändå kan gå vidare ifrån? 

Vad tråkigt att höra att du var tvungen att stå ut med en hemsk arbetssituation! Det måste ha varit otroligt påfrestande och det låter som att du har gjort ett stort jobb i att gå vidare. För det är ju annars i samband med att kunna släppa saker som förlåtelse brukar komma in i bilden. Många förknippar nog begreppet med att det lite är en lösning på oförrätten, som tar bort eller minskar jobbiga känslor och att det är förändringen av känslor som får oss att gå vidare, och att vi därför alltid ska sträva att förlåta. 

Men precis som du säger så finns det ju saker som känns oförlåtliga, för att de helt går emot vår moraliska kompass eller orsakar förödande konsekvenser. Och då tänker jag att det är mer hjälpsamt att sträva efter acceptans, och att det är det och inte förlåtelse som hjälper oss att gå vidare. Acceptans inom psykologin innebär inte att godta eller godkänna utan det handlar om att närma sig tolerans. Där vi ser att det som har hänt har hänt och där vi framför allt övar på att bemöta våra egna känslor och tankar kring det med förståelse, tröst och värme. 

Så istället för att försöka få sig själv att känna på ett annat sätt är fokus att kunna samexistera med känslorna, där de får finnas men inte kontrollerar oss. Med tolerans kommer handlingsutrymme att kunna lägga energin på det som känns viktigt och meningsfullt här och nu och framåt. Även om det blir i sällskap av ärren som dåtiden gav oss. 

Sammanfattningsvis håller jag alltså med dig! Det finns händelser som är oförlåtliga men som vi ändå kan gå vidare ifrån, och förlåtelse är därför inget måste.