Hur är det att gå till en psykolog? Till dig som tänker att du inte behöver veta det, för att psykologsamtal ändå inte är för dig
Tillhör du kanske dom som känner att det här med att gå till psykolog säkert kan vara något för andra men inte för dig? Jag upplever att många går runt med den känslan och att det tyvärr kan hindra en från att göra något som egentligen skulle vara väldigt hjälpsamt för den egna hälsan.
För ibland tenderar vi att förminska våra egna känslor och behov, kanske för att det känns skrämmande att ta sitt eget mående på allvar och att för sig själv erkänna att vi behöver stöd. En del upplever att det känns som ett misslyckande att göra ett sånt erkännande, för borde jag inte bara kunna skärpa mig och må bra? Mår jag ens dåligt? Eller är jag bara svag och dålig på att bita ihop?
Med dom känslorna och tankarna blir det såklart rimligt att skjuta ifrån sig funderingarna på att ta hjälp och istället hålla kvar vid uppfattningen om att psykologsamtal kan passa för andra men inte är något för en själv. Kanske har du till och med uppmuntrat någon i din närhet att söka hjälp och peppat den personen att det såklart är en jättebra idé. Eller så har din egen tveksamhet gjort att du tittar lite frågande på andra också, för vad är ens det där flummiga med att bara prata om sina problem och hur skulle det kunna hjälpa på riktigt?
Jag tänker att alla tveksamheter och hinder är förståeliga, för det finns ju en väldigt stark norm i samhället att vi ska klara oss själva, vara vår egen lyckas smed och allt sånt. Och att fysiska åkommor är okej att söka hjälp för men att det psykiska är något helt annat och därmed ofta förknippas med mer skam. Det är också mer diffust när vi mår dåligt inuti, det finns inget vi konkret kan ta på och visa upp, inget benbrott som syns på en röntgen eller blödande sår som alla kan se. Istället måste vi förlita oss på vår egen känsla och själva bedöma ifall vi mår bättre eller sämre än vad en ska göra. Och den bedömningen är ju jättesvår att göra. Det är inte heller alla som är vana vid att sätta ord på sina känslor och att genom det också se på sina egna upplevelser med mer förståelse och medkänsla, delar som kan vara avgörande för att landa i självomsorgen att be om hjälp. Istället kanske vi fastnar i att trycka undan och försöka prestera oss ur vårt dåliga mående, genom att springa snabbare, jobba mera, konsumera mera. Och inväntar att det ska göra oss lyckligare och tryggare och att skavet inuti då ska försvinna. Vilket kanske inte alltid är det snällaste sättet att ta hand om sig själv.
För på samma sätt som vi går till en kiropraktor om vi har sträckt ryggen och tillfälligt kämpar med smärta, tar hjälp av en PT för att blir starkare fysiskt och går till frisören och kanske har en hudvårdsrutin för att ta hand om vårt yttre kan en psykologkontakt vara ett sätt att investera i oss själva och i vårt välbefinnande. Och jag tror att få skulle se det som ett misslyckande att behöva ta hjälp för att klippa sitt hår eller tänka att det är ett tecken på svaghet att få råd kring sin onda rygg. Det kanske kan låta förminskande att jämföra sin mentala hälsa med att klippa håret, och missförstå mig rätt i att det självklart inte går att egentligen likställa dom på det sättet. Men på samma sätt som vi gör massa andra saker kopplat till oss själva och vårt mående är det för många hjälpsamt att ha stödjande samtal. För att kunna utvecklas, stärka sitt välbefinnande och för att få stöd i det som skaver.
Så jag tar mer än gärna på mig uppgiften att visa vad en psykologkontakt kan ge och därigenom också bemöta och förhoppningvis motbevisa förutfattade meningar om det här med att gå till en psykolog. För vinsten av att bli snällare mot sig själv och få verktyg som passar för just dig kan vara ovärderlig. Så kanske är psykologsamtal ändå nåt för dig?
PS. Om du känner dig tveksam, men ändå går i tankarna om att söka hjälp, är du varmt välkommen att maila mig innan du bokar en tid så kan vi prata igenom vad en kontakt kan innebära och att du därefter får ta ställning till om du vill ses för ett första samtal.
