Om lejon och mail

I förra inlägget pratade vi om att det är mänskligt att agera känslostyrt när vi upplever obehag eftersom att det är så hjärnan är konstruerad. Och att den mekanismen ibland kan ställa till det för oss och försvåra förmågan till acceptans och självmedkänsla.

Så för att underlätta arbetet med att hantera starka känslor på ett accepterande och självmedkännande sätt kan det vara viktigt att veta mer om hur vi är konstruerade och varför obehag uppstår. För det vi känner till och förstår oss på är lättare att hantera än det som är främmande och därmed känns mer skrämmande. Därför handlar dagens inlägg om vårt nervsystem, och om likheten mellan lejon och mail.

Nervsystemet är något som förenar oss människor, eftersom att vi alla har ett sånt som varje sekund jobbar för att kroppens funktioner ska fungera. En del av nervsystemet är det som kallas det sympatiska nervsystemet, vilket är kroppens eget hotsystem och det sätts automatiskt igång när hjärnan tolkar en situation som farlig. När vi bodde på savannen behövde vi ju nämligen något som hjälpte oss att reagera snabbt och effektivt om det till exempel kom ett lejon. Och genom evolutionen har det sympatiska nervsystemet varit en livsviktig del för vår arts överlevnad, för det hade ju inte varit så hjälpsamt om vi i närvaro av ett lejon reagerade med acceptans istället för att styras av känslan. Därför har förmågan att agera känslostyrt för att snabbt få bort hot förstärkts och blivit den instinktiva impulsen vid tolkning av fara. När hotsystemet aktiveras känns det i hela kroppen, vi kan till exempel börja andas snabbare, känna ett tryck över bröstet, få en obehagskänsla i magen, börja skaka eller svettas. Det som också händer är att främre delen av hjärnan, där vårt logiska och rationella tänkande sitter, får mindre blod och det blir därför svårt för oss att tänka lugnt och metodiskt. Istället får vi tunnelseende och blir dessutom mer vaksamma och tenderar att tolka omgivningen som hotfull. Kroppen signalerar på alla sätt den kan att vi är i fara och dom fysiska reaktionerna är tänkta att hjälpa oss ta till kamp eller flykt.

Men hotsystemet aktiveras inte bara av lejon på savannen. Att komma till jobbet och se att en har missat ett viktigt mail, samtidigt som inkorgen bara fortsätter att fyllas på, kan trigga exakt samma fysiologiska reaktion som lejonet. Oro för framtiden, skam över något vi gjort tidigare, prestationsångest och självkritiska tankar är andra exempel på effektiva sätt att aktivera hotsystemet. För evolutionärt har det vara livsfarligt att inte se med försiktighet på det som väntar runt nästa hörn, och att inte vara bra nog eller att skilja sig från flocken har också varit förknippat med fara eftersom att vi inte hade överlevt på egen hand. Vid aktivering av det sympatiska nervsystemet, oavsett om det är ett lejon, mailen eller nåt annat som triggar igång det, går vi vanligtvis in i bita ihop och köra på-läge eller i undvikanden, då det ju liknar den evolutionärt inlärda kamp eller flykt-responsen. Aktiveringen får oss helt enkelt att på impuls agera känslostyrt, där hjärnans främsta mål är att bli av med känslan av obehag så fort som möjligt.

Genom att benämna det som händer i oss när vi upplever obehag som aktivering får vi in en mängd känslor i ett och samma begrepp, för oavsett om vi annars etiketterar det som stress, ångest, oro, rastlöshet, självkritik eller nåt annat så är det fysiologiskt samma sak vi pratar om. Och ibland kan det kännas mindre laddat och mer greppbart att benämna sin aktivering som just det. Då kan jag använda att ”nu är jag aktiverad” som beskrivning av det jag upplever, och sen addera något självmedkännande för att göra inramningen ännu mer greppbar: ”nu är jag aktiverad men det är ju fullt förståeligt för det här är en jobbig situation för mig”.

Lika hjälpsamt som det kan vara att veta vad aktivering faktiskt är, lika viktigt är det att veta att alla människor också har förmågan att reglera ner aktivering och därmed minska känslan av hot. Vi har nämligen ett parasympatiskt nervsystem, som är kroppens egen broms och som aktiveras när vi känner oss trygga. Och det är här självmedkänsla och att vara snäll mot sig själv kommer in i bilden! För det går inte att enbart prata sig ur en aktivering, det är därför det inte räcker att höra “ta det lugnt” när vi är stressade, utan vi måste ta hjälp av våra beteenden och genom dom skicka trygghetssignaler till nervsystemet. Så efter att jag har benämnt min aktivering som just det, och lagt till min självmedkännande inramning, kan jag öva på att beteendemässigt agera med omsorg, förståelse och värme istället för att låta obehaget styra. Och om jag inte riktigt vet vad som är ett självomhändertagande beteende just där och då är en hjälpsam riktlinje att bete sig så som jag skulle råda min bästa vän att agera eller att göra tvärt om från hur jag brukar hantera obehaget. Det här kommer inte magiskt göra att aktiveringen försvinner men det kommer öka förutsättningarna för reglering, för precis som att ett stressat beteende fortsätter elda på stressen kan ett lugnt beteende på sikt påverka känslan av stress. Och avsett vad som händer med känslan har jag gjort ett snällt beteende för ta hand om aktiveringen istället för att fastna i den.

Brottas du mycket med stark aktivering och har svårt att hitta förmågan till reglering kan du vara hjälpt av en psykologkontakt med fokus på just det. I så fall är du varmt välkommen att höra av dig, så att du kan få stöd i att ta hand om din aktivering på ett hjälpsamt sätt.