Om omöjliga strider och att vara i det som är
Har du vissa känslor och tankar som du gärna vill bli av med? Och har du kanske ibland försökt styra och kontrollera vad du får eller inte får känna? Men upplevt att det som skaver inte verkar vilja släppa taget utan envist håller sig fast?
Att känna igen sig i frågorna är mänskligt, eftersom att våra nervsystem är konstruerade för att reagera starkt vid obehag och att snabbt vilja bli av med det som känns jobbigt. Dessutom lever vi ett samhälle där vi tidigt lär oss att värdera känslor och tankar som bra eller dåliga. Det gör att vissa tankar och känslor blir förknippade med att vara fel och att vi inte borde känna eller tänka som vi gör. Och då tenderar vi att hamna i ett läge där vi med logiska argument försöker prata oss ur det vi upplever eller dömer oss själva för våra reaktioner.
Så när vi exempelvis känner skam, osäkerhet eller dåligt samvete är det inte bara den känslan som vi ska bära utan även lagret av att vi inte vill eller borde känna så. Värderingen gör liksom att det bli extra tungt, och drivkraften att bli av med den blir ännu starkare. Och efter ett tag är det just det vi försöker bli av med och inte vill känna som kanske tar upp störst plats i våra liv. För vi kan inte kontrollera våra tankar och känslor. Det blir nämligen att gå i strid med oss själva och vårt eget nervsystem. Och det är en kamp som vi inte kan vinna.
Inom psykologin pratas det därför ofta om vikten av acceptans. Och om att tillåta och göra plats för alla tankar och känslor. Det är ett effektivt sätt att öka vår förmåga att agera självomhändertagande även när vi upplever starka känslor, påträngande tankar eller fysiska symtom. Acceptans är inte detsamma som att det ska kännas bra, att kapitulera eller att fastna i det vi upplever. Det handlar istället om att vara i det som är, oavsett vad det är för känsla, för att på så sätt skapa en framåtrörelse. Där vi kan ta med oss det vi annars går i strid mot och göra det som är viktigt för oss även i närvaro av den tanken eller känslan.
För att öva upp ett mer accepterande förhållningssätt behöver vi tålmodigt träna på att inte värdera våra känslor eller tankar utan att istället observera och bekräfta. Så att vi kan förhålla oss mer förstående, varmt och förlåtande mot våra egna upplevelser. Och bete oss som att det är okej att det inte känns okej. Då kan vi leva ett självomhändertagande liv där alla känslor och tankar får finnas.
PS. Väcker det här med acceptans ett starkt motstånd i dig kan ett första steg vara att öva på att acceptera att du har svårt att acceptera, och se vad som händer när du tillåter dig att vara i den känslan.
